hahahhhhhhhh vilken jävla kväll. efter att ha vaknat för 39onde gången hos emma bestämde jag mig för att lämna BK4 och gå hem till isbanegatan 1. emma följde mig till dörren och när jag kom ut på gatan så stod hon och vinkade i köksfönstret åt mig. och som jag ibland gör så börjar jag göra en hejdå-dans för henne. brukar ibland shaka rumpan lite, breakdancea YOU NAME IT, men idag fick jag lite tillfällig adhd och började dansa en okontrollerad kadaverdans för henne (hon fyller ju trots allt 19 år idag!!!) dumgrgis som jag är så kopplar jag ju fan inte att det är halt som en jävla hora på marken så jag hinner inte mer än att ta några väl valda danssteg och sen faller jag till marken som en stupad konung. varför ska jag alltid falla när jag är på TOPP? jag slår ihjäl mig, faceplantar. röven studsar upp mig lite men det svider och jag blir snöig som fan. tur att jag hade på mig en dämpande dunjacka. iallafall så ligger jag där och kvider och skrattar så jag inte längre kan andas, sneglar bort mot köksfönstren och ser emma stå och typ försvinna upp och ned av skratt. det kändes så jävla patetiskt att stå 10 meter ifrån varandra med bara en husvägg som skiljde oss åt och skratta helt ENSAM, jag hörde inte henne och hon hörde inte mig men jag såg ändå på hennes kroppsspråk hur mycket hon skrattade. hon var så jävla nöjd att få avsluta kvällen med en SHOW. det var tyst på gatan denna kalla lördagskväll, det enda ljud jag kunde höra var mitt eget grymtande skratt mitt ute på gatan, liggandes som en jävla hög av dun och fjädrar. efter att ha legat stupad ett tag så gick jag därifrån medans emma fortfarande stod i fönstret och antagligen kvävdes åt hennes misslyckade MEN roliga kompis. jag skrattade fan hela vägen hem så nu är jag trött